Löphund

Nu snackar vi inte löptik utan en springande hund, en löphund. Jag har blivit ofrivilligt anmäld till att springa ett lopp. Ett lopp på 5 km!!! Så jag kan ju inte komma dit och klappa ihop av utmattning. Jag har i och för sig känt länge att jag vill börja springa, men det är en spark i röven jag behöver.

Så nu tar jag Ronny Räv på mina löprundor. Han travar lugna och jämna steg, det känns som han jobbar på bra med ryggen. Fast vad vet jag egentligen. Han blir ju inte direkt trött på våra rundor så snart kanske jag får öka våra rundor. Jag önskar mig lite bättre kondition först.

Om man ska vara lite gnällkärring så önskar jag att han inte skulle käka upp allt bajs på vägen. Det blir jobbigt att behöva vråla nej till honom när det samtidigt känns som att jag har KOL och är i behov av syrgas. Sen blir det jobbigt att behöva stanna när han sätter in bromsklossen, jag vill ju helst bara fortsätta för stannar jag så känner jag efter hur satans trött jag är. Det är lika bra att knata på och hoppas att jag överlever hela vägen hem.